Alla runt omkring mig är så kreativa. Den ena fotograferar, den andra skriver musik, den tredje gör gatukonst och den fjärde är en hajare på att göra hemsidor.
En gång i tiden var jag bra på att göra blandband, skriva dikter och vara allmänt svår sådär. Nu är jag mest apatisk och att stirra in i väggen har blivit min nya vardag.

 Fast jag väljer att stirra in i väggen än att vara ute bland folk, spela att jag är någon annan och inte kunna andas. Gillar inte att ha det där trycket över mitt bröst.

 Jag satt ensam i mitt tonårsrum och lyssnade på Kent. Jag spelade en roll för människor och var duktig. Jag har aldrig lurat folk så mycket som då, men mest mig själv. Det fattade jag när jag en dag föll rakt ner i backen.
Jag förstod inte först att jag mådde skit, förens den dagen jag började må lite bättre. Det var som när jag första gången fick glasögon, jaha är det såhär det ska se ut?

Nu är jag snart 22 har rotat fram mina Kent-skivor.
Har ingen utbildning och snart ingen bostad.
Det var inte riktigt det här jag drömde om i mitt tonårsrum.
Men jag vet inte heller hur jag vill ha det.

En vän sa till mig för ett tag sen att jag tänker för mycket och att jag borde sluta med det. I måndags föll jag ner i backen och nu sitter jag här och hennes ord har slagit in. Jag kan inte tänka längre, jag har glömt hur man gör.
Helt plötsligt är det bara svart.
Jag vet inget längre.

Men jag vet att det är kul att färglägga prinsessor i min målarbok och att kolla på Discovery kanalen.

 Kan allting om trålfiske nu. Inte vet jag vad jag ska ha den erfarenheten av men någon gång kanske jag träffar en fiskare som inte vet hur man gör, så jag måste berätta hur det går till att fiska krabbor mitt i natten på öppen storm.

 Eller så undrar kanske någon vilket jobb som är det skitigaste, då kan jag stoltsera med att berätta att jag vet ormforskare har det jobbigt. Speciellt dom som analyserar ormars spyor för att se om dom har ätit rätt.
För man får massor bett och det är fysiskt krävande att springa efter ormar hela tiden och få dom att kräkas.

 Pratade med en läkare en gång. Jag frågade om livet skulle vara såhär. Då sa han att det skulle det, att man får leva med det. Då ville inte jag vara med i leken längre men han sa att har man gett sig in i leken får man leken tåla. Jag blev sur för att han bröt ner min fina bild av att det skulle finnas något bättre, att man slipper känna såhär. Att jag bara hade fel bild av världen och hur det ska kännas. Men så sitter gubben och erkänner att detta är allt.

 Skulle vi ha gått på samma dagis skulle jag ha trampat sönder hans fula sandslott och fantasivärld och kastad lite sand på honom. Sen skulle jag räcka ut tungan och säga att han hade fel och att han luktade bajs.

 Jag vet att man kan ha det bättre. Jag har sett det med egna ögon.

Nu är jag inte 16 och tror på allt vad läkare säger. För jag vet att om man vill må bra igen är det bara att måla lite i målarboken, tillåta sig själv att falla, prata med någon som man litar på och sen en dag blir man bra igen.

Det tar bara lite tid.

Och jag har gått om tid. Jag är ju bara 22.