Tänk om man kunde sätta sig i en tidsmaskin och ta sig tillbaka i tiden.
Då skulle jag ta mig tillbaka till året 1999.
Jag gick i sjuan och allting handlade om gäng. Inga kickers utan alla skulle ha ett kompis gäng som alltid hängde och alltid gjorde saker tillsammans.
Jag och mina kompisar hade ett gäng, vi hittade på det finurliga och fantasifulla namnet The Gang. Eftersom vi var hatade på skolan (för att vi vägrade bli hunsade och tjafsade emot dom andra tjejerna) fick vi smeknamnet The Horrible Gang.

Vi satt oftast hemma hos någon och drack te, pratade om när man skulle få den första kyssen och hoppade i sängar när ingen såg på. Det sistnämnda var nämligen töntigt därför var det en stor hemlighet.
På kvällarna kunde man (om man fick för pappa och mamma) sova över hos någon i gänget. Man lovade att man skulle sova och inte vara uppe sent, men det fattar väl vem som helst att det inte går när man ska prata skit om alla killarna i klassen.

Det var tjuvrökning, häxblandning, platåskor, vit eyeliner, musik, fika på chicolata, killar, tyska, bråka med föräldrar, bli spottad på i korridoren, få blöta toalettpapper kastade på ryggen, coola brudar, töntiga brudar, fester man aldrig blev bjudna till, fester man blev bjudna till.

Det var vi mot världen och lärarna och speciellt mot alla killarna i vår klass.

Det största bråket jag minns var när killarna gjorde en lista av alla oss tjejerna i klassen. Den handlade om om vem som var snyggast. Jag minns att lärarna tog in oss i ett rum och frågade om vi inte gjorde en höna av en fjäder när vi började starta krig mot killarna och begärde en ursäkt av deras sexistiska handling.

(jag kom sist på listan.)

Vi fick ingen ursäkt och två år framåt skulle kriget fortsätta i klassen men om någon utanför våran klass började bråka med killarna eller oss tjejer backade vi alltid varandra och höll varandra om ryggen.

Klassen hette 7B och vi var den jobbigaste att ha att göra med. Man kunde bara ana vad som skvallrades på fikarasterna i lärarrummet. Det enda positiva med att vara den stökigaste var om vi nån gång samsades så blev hela lärarkåren eld och lågor och överöste oss med komplimanger.

Man var ful, man var tjock, inga bröst och ingen mens man var allt man inte skulle vara. Tyckte man själv hemma framför spegeln. Iskolan kände man sig svag men försökte vara stark inför alla.

I högstadiet skrev man dikter, lyssnade på Kent och tyckte allting bara var bajs. men man hade The Gang och det var skönt att veta att man inte var ensam.

Om jag skulle komma tillbaka till 1999 är det första jag skulle vara att hälsa på mig själv framför spegeln i mitt rum. Jag skulle krama mig själv och säga att det spelar ingen roll om brösten inte har börjat växa, det finns viktigare saker än två fettklumpar.
Jag skulle även berätta att mens är inget att längta till heller, det gör bara ont så man vill dö och gå på värktabletter dom första två dagarna. När man väl har fått det önskar man att man kom in i klimakteriet så man slapp allt som heter mensvärk och tamponger.

Jag skulle även sätta mig ner på sängkanten och berätta att dom brudarna som kastade blöta papper på mig i korridoren och kallade mig “ful jävla tönt”, var lika osäkra och vilse som jag men att jag inte förstod det då. Om fyra år kommer det vara dom som stryker sig längs korridoren i gymnasiet och se rädda ut, för nu har dom inte sitt ryckte kvar och den lilla skolan har bytts ut mot ett stort gymnasium där dom inte vinner något på att mobba andra.

Men nu är livet trist och man kan inte åka tillbaka i en tidsmaskin för att ge sig själv lite självförtroende och läxa upp andra. Man får gå den hårda vägen och lära sig av livet.
Det suger balle men jag antar att man inte skulle vara den man är idag om man fick allting serverat på silverfat.

Så jag stannar nog utanför min tidsmaskin ändå och ser bara tillbaka på när jag var fjorton och skrattar lite åt mig själv och mina brudar i The Gang. För utan dom skulle jag inte vara den jag är idag.

och ja. The Gang existerar fortfarande fast utan något namn och vi alla har mer eller mindre flyttat från linköping.
Men när vi väl alla är samlade hemma är det fortfarande te och hoppande i sänger som gäller.

obs. Eva och Thilda 14 år.